tangled up
TJATJA BLOGGEN!
nä, för att vara seriös.
Hmm, har inte bloggat på ett tag. Har varit rätt så mycket som har hänt.
Jag & min dam åkte till danmark för att se världens bästa band i världhistorien.
Det var helt sjukt jävla underbart.
Vi kom dit halv sju på morgonen, packade upp alla filtar, täcken & sovsäckar
och slog oss till rätta utanför arenan. Det var helt sjukt jävla kallt, jag hade inte
sovit något alls sen tre dagen innan. Jag blev sjukt grining och ville bara ha värme.
Så Jessica sa till mig att lägga mig i bilen ngn timme, jag klagade inte och gjorde som hon sa.
Vaknade vid tolv smått utvilad men ändå sjukt seg.
Runt ett tiden kom ett en dansk gubbe fram till oss ca sju stycken som var där,
och sa att vi kunde få köa inomhus (woho!!!!) och få komma in innan alla andra.
Vi fick varsitt nummer så vi kunde veta vilka som skulle in först!
Vi fick nummer tre och fyra (yay?!). Sen tio min innan alla andra fick i vandra in i den
sket stora arenan och ställa oss allra längst fram vid gallret!
Jag började hyperventilera och fick lite smått panik innan vi ens kommit in.
Min hjärna började väl förstå att jag skulle få se den musiken som betytt mest för mig
i hela mitt liv i stort sett.
Förbandet sög, men det hör väl till?
När jag hörde introt till "The Requiem" kom panik tillbaka med bums.
Det kändes som man bara kom in i en helt ny slags musikupplevelse liksom.
Det kändes nästan övernaturligt på något vis. EN sådan känsla & power av bara några toner.
Jag såg Chester smyga fram i mörkret och då försvann jag ännu mer in i dimman.
Hela spelningen är bara ett sort jävla känslorus. När jag minns tillbaka nu tänker jag
bara på alla jävla känslor som flög igenom kroppen dom timmarna.
Ena stunden stod jag och grät och bara släppte taget om så jävla mycket skit inombords.
Det var en sjuk jävla release. Det kändes verkligen som man fick kontakt med dom.
Låter sjukt, jag vet.
Andra stunden stod man och bara skrek tills man inte kunde andas mer.
Varenda låt, varenda ord stod vi två och sjöng med.
Vi kunde allt, båda två. Vi visste vad låtarna betydde för varandra och det kändes så
otroligt att få uppleva det med henne. Med en som jag vet uppskattade det minst
lika mycket som jag gjorde. Helt jävla otroligt.
Det här kommer låter helt sjukt jävla fjolligt;
Men, under slutet av "One step closer" så stod Chester framlutat mot publiken två, tre
meter ifrån mig. Han ställde sig och bara stirrade på mig, han släppte verkligen inte blicken.
Det var en sådan sjuk jävla upplevelse så det finns inte. Jag var liksom fast i hans blick.
När han väl släppte blicken, vilket kändes som en oändlighet, bröt jag bara samman totalt.
Allt bara släpptes. Det var glädjetårar blandat med alla känslor som hör till låten,
och bara ren jävla lycka och extas. Helt jävla sjukt.
När denna man sedan sjöng "The messenger" stod båda jag och Jessica,
och såg på denna man. Som faktiskt är en förebild för oss.
Det var så otroligt jävla vackert så det finns inte.
Han kollade ner på oss, för han stod precis ovanför oss, vi bara kollade på
varandra och då kom ännu mera tårar.
Det går fan inte att beskriva med ord.
Sen hade bandet också två kameramän på var sin sida av scenen.
Det stod en precis vid oss som tyckte det var kul att filma oss när vi stod
och storböla av lycka, som samtidigt visades på den stora skärmen vid scenen.
Backdroppen liksom, kändes sjukt att bara kolla upp och se sig jävla gråta. Haha.
Han såg nog hur jävla mycket detta betydde för oss, så han gick efter spelningen
upp på scenen och hämtade var sitt plektrum till oss. Helt out of nowhere, utan att vi
ens frågat efter det. Jävla mäktigt. SÅ nu är jag solt ägare av Chesters plektrum, woho!
När det var slut och vi kommit ut ur arenan drog vi oss bort till bilen.
Vi båda var helt pumped up och hade en jävla massa adrenalin i oss.
Så vi bestämde oss för att köra dom tre timmarna till färjan.
Vilket var jävligt smart! =)
denna otroligt fina bilden lyckades jag fånga med min iphone! <3
Annars jag livet flutit på rätt bra denna veckan.
Har varit en del med Sebbe, vilket har varit mysigt.
Hoppas på mer mys, haha.
Jessica flyttade upp hit idag med, WOHOOOO!
Ska bli så otroligt skönt att ha henne så nära mig allt the tiiiime!
Sen har jag en arbetsintervju vid två imorgon (eller idag blir det väl?).
Är nog nervös, har inte riktigt känt efter haha ^^.
Det är min första riktiga jobbintervju, så hoppas det går bra.
I neeed money!
Ikväll var jag på bio med min Alexi, som jag saaaaknat!
Vi såg Saw 3D, och jag såg mannen som jag snackade om förut dö på bioduken.
Jag satt bara faktiskt och garvade, för det kändes så sjukt att se han sådär.
Plus han såg så rolig ut när han gjorde sina uttryck.
Filmen var bra, massa blod! Haha
Nu ska jag ta mig något att äta! Är huuuungrig!
PUSSPÅER!
nä, för att vara seriös.
Hmm, har inte bloggat på ett tag. Har varit rätt så mycket som har hänt.
Jag & min dam åkte till danmark för att se världens bästa band i världhistorien.
Det var helt sjukt jävla underbart.
Vi kom dit halv sju på morgonen, packade upp alla filtar, täcken & sovsäckar
och slog oss till rätta utanför arenan. Det var helt sjukt jävla kallt, jag hade inte
sovit något alls sen tre dagen innan. Jag blev sjukt grining och ville bara ha värme.
Så Jessica sa till mig att lägga mig i bilen ngn timme, jag klagade inte och gjorde som hon sa.
Vaknade vid tolv smått utvilad men ändå sjukt seg.
Runt ett tiden kom ett en dansk gubbe fram till oss ca sju stycken som var där,
och sa att vi kunde få köa inomhus (woho!!!!) och få komma in innan alla andra.
Vi fick varsitt nummer så vi kunde veta vilka som skulle in först!
Vi fick nummer tre och fyra (yay?!). Sen tio min innan alla andra fick i vandra in i den
sket stora arenan och ställa oss allra längst fram vid gallret!
Jag började hyperventilera och fick lite smått panik innan vi ens kommit in.
Min hjärna började väl förstå att jag skulle få se den musiken som betytt mest för mig
i hela mitt liv i stort sett.
Förbandet sög, men det hör väl till?
När jag hörde introt till "The Requiem" kom panik tillbaka med bums.
Det kändes som man bara kom in i en helt ny slags musikupplevelse liksom.
Det kändes nästan övernaturligt på något vis. EN sådan känsla & power av bara några toner.
Jag såg Chester smyga fram i mörkret och då försvann jag ännu mer in i dimman.
Hela spelningen är bara ett sort jävla känslorus. När jag minns tillbaka nu tänker jag
bara på alla jävla känslor som flög igenom kroppen dom timmarna.
Ena stunden stod jag och grät och bara släppte taget om så jävla mycket skit inombords.
Det var en sjuk jävla release. Det kändes verkligen som man fick kontakt med dom.
Låter sjukt, jag vet.
Andra stunden stod man och bara skrek tills man inte kunde andas mer.
Varenda låt, varenda ord stod vi två och sjöng med.
Vi kunde allt, båda två. Vi visste vad låtarna betydde för varandra och det kändes så
otroligt att få uppleva det med henne. Med en som jag vet uppskattade det minst
lika mycket som jag gjorde. Helt jävla otroligt.
Det här kommer låter helt sjukt jävla fjolligt;
Men, under slutet av "One step closer" så stod Chester framlutat mot publiken två, tre
meter ifrån mig. Han ställde sig och bara stirrade på mig, han släppte verkligen inte blicken.
Det var en sådan sjuk jävla upplevelse så det finns inte. Jag var liksom fast i hans blick.
När han väl släppte blicken, vilket kändes som en oändlighet, bröt jag bara samman totalt.
Allt bara släpptes. Det var glädjetårar blandat med alla känslor som hör till låten,
och bara ren jävla lycka och extas. Helt jävla sjukt.
När denna man sedan sjöng "The messenger" stod båda jag och Jessica,
och såg på denna man. Som faktiskt är en förebild för oss.
Det var så otroligt jävla vackert så det finns inte.
Han kollade ner på oss, för han stod precis ovanför oss, vi bara kollade på
varandra och då kom ännu mera tårar.
Det går fan inte att beskriva med ord.
Sen hade bandet också två kameramän på var sin sida av scenen.
Det stod en precis vid oss som tyckte det var kul att filma oss när vi stod
och storböla av lycka, som samtidigt visades på den stora skärmen vid scenen.
Backdroppen liksom, kändes sjukt att bara kolla upp och se sig jävla gråta. Haha.
Han såg nog hur jävla mycket detta betydde för oss, så han gick efter spelningen
upp på scenen och hämtade var sitt plektrum till oss. Helt out of nowhere, utan att vi
ens frågat efter det. Jävla mäktigt. SÅ nu är jag solt ägare av Chesters plektrum, woho!
När det var slut och vi kommit ut ur arenan drog vi oss bort till bilen.
Vi båda var helt pumped up och hade en jävla massa adrenalin i oss.
Så vi bestämde oss för att köra dom tre timmarna till färjan.
Vilket var jävligt smart! =)
denna otroligt fina bilden lyckades jag fånga med min iphone! <3
Annars jag livet flutit på rätt bra denna veckan.
Har varit en del med Sebbe, vilket har varit mysigt.
Hoppas på mer mys, haha.
Jessica flyttade upp hit idag med, WOHOOOO!
Ska bli så otroligt skönt att ha henne så nära mig allt the tiiiime!
Sen har jag en arbetsintervju vid två imorgon (eller idag blir det väl?).
Är nog nervös, har inte riktigt känt efter haha ^^.
Det är min första riktiga jobbintervju, så hoppas det går bra.
I neeed money!
Ikväll var jag på bio med min Alexi, som jag saaaaknat!
Vi såg Saw 3D, och jag såg mannen som jag snackade om förut dö på bioduken.
Jag satt bara faktiskt och garvade, för det kändes så sjukt att se han sådär.
Plus han såg så rolig ut när han gjorde sina uttryck.
Filmen var bra, massa blod! Haha
Nu ska jag ta mig något att äta! Är huuuungrig!
PUSSPÅER!
Kommentarer
Trackback
